Jag börjar bli mer och mer övertygad om att jag snart ska dö. Eller åtminstone bli besatt av en demon. Nej nej! Sluta inte läsa! Det här är en sann historia som jag ska berätta nu.

I tisdags, för exakt en vecka sedan - klockan var vad den är just nu, det vill säga tandborstdags - sliter jag mig från datorn. Jag går in i badrummet, lampan vägrar fungera och jag borstar tänderna i mörkret. Öppnar dörren och går ut. Samtidigt som jag öppnar dörren och (MÄRK VÄL) min vänstra hand befinner sig i luften svider det till på den.

Väl i ljuset ser jag att jag fått ett sjukt stort och skumt rivsår strax under handryggen. Så här såg det ut då:




"Konstigt", tänker jag, "men det ser ju inte ut att vara så djupt."

På fredagen ser det fortfarande likadant ut och efter ett samtal med min vidskepliga mor researchar jag och kommer fram till att det är demoner som vill skada mig, endast Gud kan hjälpa mig hallelujah etcetera etcetera scary scary shit.




Och nu, en vecka senare, är märket fortfarande kvar. Utan några tecken på att försvinna.




Finner mig vara dömd. Ödesmärkt. Känner mig rädd och lite konfunderad. Det enda jag har lyckats tänka ut är att formen liknar formen på min lampa. Kanske finns räddningen på taket ovanför den? Om jag inte hittar en lösning snart eller om ingen som läser det här råkar vara präst inriktad på exorcismer/kunnig i voodoo vädjar jag till alla som läser det här att leta efter tecken.

Försvinner jag: be till Gud.
Börjar jag tugga fradga, förvrida kroppen och ropa "1,2,3,4,5,6,7 MY NAME IS LUCIFER" med mansröst: spring.

Chattar med Niclas. I morgonkväll är det mingel med overall och ingen av oss hinner hem mellan föreläsningen och förfesten. Allvarlig deal om att båda gå runt med overallerna hela dagen i skolan så att man inte slipper skämmas själv upprättas.

Niclas: Deal?
Jag: Deal!
Niclas: Det spottar vi i hand på!
Jag: Spottar!
Niclas: Spottar!
Jag: Spottade på riktigt. Äckligt.
Niclas: Jag med. Spottade på datorn i stället. fml.

Det är tur att det finns fräscha människor i världen, också.

Var och handlade på Willys i dag (INNAN KLOCKAN 10! PÅ MORGONEN!) och började laga lite matlådor när jag kom hem. "Ost har jag ju redan i kylskåpet", tänkte jag. Fixar mat, häller på ost, tillagar, smakar lite på ost. Osten smakar lite konstigt.  Jag vet inte hur det är med er men jag är supernojig och livrädd för mögel. Hellre mindre god mat än potentiell mögelförgiftning, I say. Här nedan ser ni bildbevis.

Till vänster: dissekerad broccoli-/kalkon-/sås-/matvetegratäng
Till höger: skål med ost och lite broccoli/kalkon/sås/matvete

Folk säger: du hinner ju inte blogga, fattar du väl! Fiskjävel!

Nej, säger jag, ni har fel! Jag hinner visst!

Kanske har de rätt. Det skulle vara trevligt att typ, måla naglarna nån gån snart. Jag vill inte att de ska ha rätt.

Hur härligt är det inte att vakna när solen skiner? Ta en promenad till den här.



Står man på Bymarken och blickar ut över Vättern in mot stan när solen skiner kan man låtsas att man är utomlands. Den spanska kusten. Någonstans i närheten av Barcelona, typ. Fast man måste hålla för näsan. Annars luktar det svenskt. Fuktig, svensk, solvarm jord. Som skogen! Som dagisutflykt.

Det här är ett blogginlägg endast tillägnat min 100:e follower på Twitter. Hipp Hurra! Grattis, Rickard Pettersson, för att du får följa mig.

Så här glad är jag.




Jag är väl som alla andra. Det är min vän Sofia med. Tillsammans gör vi såna här filmer på söndagar:





Här är en bild på ett svin, för det kan jag vara ibland




... fast oftast är jag





Ja, jag känner att det här inlägget spårar ur. Mina ögonlock täcker halva ögonen. Det är varken snyggt eller praktiskt. På återseende, min nye twitterföljare och alla andra som läste det här FAST jag sa att ni inte fick och FAST det spårade ur.

Nu ska jag äta popcornsmulor och sy på en knapp.

Vad man gör två dagar innan en tenta:

Pluggar. Äter något nyttigt. Avslutar kvällen med en god bok och somnar tidigt.


Vad man INTE gör två dagar innan en tenta:

Planerar radio. Chillar på en pizzeria. Bloggar. Twittrar. Sänder radio. Hastäter en konstig matlåda. Tar en efter-radio-öl på Murphys. Tar en andra- och tredje- och fjärde-efter-radio-öl på Murphys. Shottar något whiskeyliknande på Bongo. Dricker fler öl på Bongo och överger ursäkten att det är efter-radio-öl. Somnar apsent.


Jag måste börja följa konventionerna.
Konventioner, vilket ord det är.

SVT har använt Photoshop i spekulationen kring hur den nya, lilla prinsessan kan komma att se ut. Kanske såhär:




SVT ser in i framtiden

Här skulle jag skriva "Tystnaden som lägrar sig när det bara är en och en halv dag kvar" men så räckte Anders ut tungan.

Fördelen med att vara sjuk när man har tenta är att man slipper göra den. Nackdelen med att vara sjuk när man har tenta är att man måste göra den en annan gång.

Såhär kul har jag just nu (och kommer ha hela veckan):




Hur många sidor kan jag ta på en minut? Political Communication, here we go! Heja, heja!

Yes! Fett! Nice! Hur mycket kan en mobil kosta när jag är 85 och får gå i pension år 2076? Inte särskilt mycket, va? Då har jag säkert råd med en ny!

Nu ska jag berätta en liten historia om hur klantig jag är. Den här historian är rykande färsk, från i dag.

Den börjar med att jag, trött och äcklig, beger mig ner till skolan arla morgon för att vi ska göra färdigt vårt grupparbete. Sedan när jag måste springa ner en sväng till radiostudion stoppar jag ner alla mina kort i min jackficka. So far so good. När vi är färdiga med grupparbetet ska jag åka hem, går mot Juneporten och kollar busstider på telefonen. Eftersom jag fortfarande har mina kort i den ena jackfickan och jag har en fjantig noja om att korten kan bli avmagnetiserade stoppar jag ner mobilen i den andra jackfickan.

Som det är hål i. Vilket jag glömt bort.

Hej och hå, åker jag buss, hoppar av och telefonen är borta. Eftersom det är svårt att ringa JLT utan telefon får min snälla stackars vän som råkar vara inne på Facebook ringa åt mig (tack, Rasmus, skyldig en tjänst! Eller två...). Med min tur pryder nu min kära, nya mobil nattygsbordet av kartong i nån alkis container.


Kontentan av historian?
1. Jag är en jävla klantbajskorv.
2. Snälla vänner är fint.

Jag är på vissa sätt rätt osvensk. Jag gestikulerar värre än en italienare när jag pratar, hoppar runt som en stor känsloboll än hit än dit, helt okontrollerat, skryter gärna om det jag är bra på och skrattar högt åt mina egna skämt.

Skyller på vallonblodet, den rödhåriga släktgrenen.

Och så är det det här med tiden. Många svenskar älskar tiden och dess förmåga att dela upp och kontrollera. Jag har mer... svårt för den. Tiden är för mig väldigt flexibel, och det inte på ett sätt som alltid passar. För det första bryr jag inte mig jättemycket om att komma i tid men även om jag försöker göra det när andra annars måste vänta, kommer jag alltid för sent ändå. Hur mycket tid jag än har på mig tar tiden alltid slut!

Nu är klockan 07:19 och min buss går om exakt en timme, jag har redan duschat och ätit frukost. Det spelar ingen roll. Ska vi slå vad? Jag kommer behöva SPRINGA till bussen.  Dum, dum tid.

Jag är så varm, så varm - datorn är varm, täcket är varmt och luften är varm - och jag har legat i sängen hela dagen. Utan att överdriva. Jag vaknade vid halv ett och nu är klockan tolv, dvs, jag har varit vaken i snart ett halvt dygn utan att lämna sängen (okejrå, har hämtat vatten och gått på toa men that's it och dessutom onormalt få gånger). Jag orkar inte, det går inte. Fast jag är så varm.

Som den smarta privatdetektiven jag skulle kunna bli (eventuell karriärplan) inser jag nu att jag har feber. Det är inte bra.


Kära Kroppen!

Jag kan upplysa dig om att i morgon är det måndag. Det betyder att en ny vecka börjar. Det betyder att jag har massor av saker att göra. Därför, ge fan i feber. Lägg ner. I morgon när jag vaknar klockan 6 är det bäst för dig att jag är sjukt pigg, fylld av energi och 100 procent feberfri. Annars...!

MVH,

Hjärnan (som ser till att du får mat varje dag och att du blir ren och fräsch) och, eventuellt, Hjärtat

Söndag. 12:45. Jag skulle kunna gå upp. Äta frukost, bädda, diska, boka tvättid. Eller i alla fall skrynkla ut mina fötter som legat stilla, hårt invirade i täcket på nåt konstigt sätt hela natten och fått en något suspekt, ny form. I stället tittar jag på gamla kort och tar en liten trip down the memory lane.


Jag saknar min bar jag hade hos min pappa.




Jag saknar lägenheten på Gräshagen och att bada, måla och dricka vin varje vardag. Jag saknar spelkväll varje tisdag och bakispizzor från La Mia. Jag saknar inte att jobba varje helg.




Jag saknar min Wanted-spegel som sprack.




Jag saknar inte mitt skjul på Dalvik.




Jag saknar (tro't eller ej) "Shots På Spåret".




Jag saknar lägenheten på Österängen och den härliga sommaren vi hade.




Jag saknar den hemska sommaren vi hade och alla härliga fuldans-kvällar.




Jag saknar min katt Bosse som dog.




Jag saknar Köpenhamn med Stina: pizza till frukost/lunch, chips och vin till kvällsmat. Och pastis!




Jag saknar mitt Elisabeth Arden-läppstift som av misstag (ta rätt läppstift av två i väskan) dog en natt i Köpenhamn, mosad mot toalettväggen på min favoritsunkpub.




Jag saknar insparken och en temporärt inneboende Sofia. 





Fan. Jag saknar typ köttbullarna jag åt förra veckan. Buhuhu.

Nu har jag suttit här i en halvtimme. Jesus. Skärp mig.