Jag är på vissa sätt rätt osvensk. Jag gestikulerar värre än en italienare när jag pratar, hoppar runt som en stor känsloboll än hit än dit, helt okontrollerat, skryter gärna om det jag är bra på och skrattar högt åt mina egna skämt.

Skyller på vallonblodet, den rödhåriga släktgrenen.

Och så är det det här med tiden. Många svenskar älskar tiden och dess förmåga att dela upp och kontrollera. Jag har mer... svårt för den. Tiden är för mig väldigt flexibel, och det inte på ett sätt som alltid passar. För det första bryr jag inte mig jättemycket om att komma i tid men även om jag försöker göra det när andra annars måste vänta, kommer jag alltid för sent ändå. Hur mycket tid jag än har på mig tar tiden alltid slut!

Nu är klockan 07:19 och min buss går om exakt en timme, jag har redan duschat och ätit frukost. Det spelar ingen roll. Ska vi slå vad? Jag kommer behöva SPRINGA till bussen.  Dum, dum tid.