Nu ska jag berätta en liten historia om hur klantig jag är. Den här historian är rykande färsk, från i dag.

Den börjar med att jag, trött och äcklig, beger mig ner till skolan arla morgon för att vi ska göra färdigt vårt grupparbete. Sedan när jag måste springa ner en sväng till radiostudion stoppar jag ner alla mina kort i min jackficka. So far so good. När vi är färdiga med grupparbetet ska jag åka hem, går mot Juneporten och kollar busstider på telefonen. Eftersom jag fortfarande har mina kort i den ena jackfickan och jag har en fjantig noja om att korten kan bli avmagnetiserade stoppar jag ner mobilen i den andra jackfickan.

Som det är hål i. Vilket jag glömt bort.

Hej och hå, åker jag buss, hoppar av och telefonen är borta. Eftersom det är svårt att ringa JLT utan telefon får min snälla stackars vän som råkar vara inne på Facebook ringa åt mig (tack, Rasmus, skyldig en tjänst! Eller två...). Med min tur pryder nu min kära, nya mobil nattygsbordet av kartong i nån alkis container.


Kontentan av historian?
1. Jag är en jävla klantbajskorv.
2. Snälla vänner är fint.